En kväll för minnen

♥♥♥

I helgen tänder vi ljus för våra kära.

Och tänker lite extra på dem.

Och minnena kommer smygande...

När jag var barn så var min mamma allt.
Trygghet. Värme och ljus. En mjuk hand som strök över min kind. En varm famn som alltid välkomnade mig.

Hon torkade mina tårar och gav mig mycket kärlek. Hon såg till att vi barn hade allt vi behövde. Hon bakade goda bullar och kakor och lagade underbar mat. Hon sydde de flesta av mina kläder. Hon skrev små gulliga brev och lade på köksbordet när man kom hem från skolan. Hon kokade varm mjölkchoklad när man kom hem från skidturen med stelfrusna händer och fötter.

Hon fanns där för mig. I alla livets skeden, så länge hon kunde.

I mitt föräldrahem fanns den här porslinsängeln som vakade över sina två barn. För mig är det Mamma, min bror G och jag. Så har jag alltid tänkt. Vi var trygga inne i vår glaskupa. Hos mamma.

Jag fick se på ängeln men inte röra och det är jag tacksam över idag. Den kunde ju ha varit trasig annars.

Glaskupan är ny och lite symbolisk.

Så ikväll har jag tänt ett ljus här hemma till minne av min fina mamma.

Som gav mig så mycket.

Hennes liv var inte lätt och hon tycktes alltid vara fylld av en outtalad sorgsenhet. Pappa var alkoholiserad och det fick man inte prata om, det skulle tigas ihjäl. Tänk så mycket bättre hon skulle ha kunnat må om hon inte gått och burit så mycket inom sig.

Så klart kunde hon skratta också och vi hade mycket tokroligt tillsammans när jag blev lite äldre. Vi var som ett par väninnor. Men vemodet var aldrig långt borta hos henne.

Jag saknar min fina mamma.

Som hon var innan demensen trubbade av hennes personlighet och bara lämnade en spillra kvar av den hon en gång var.

Livet innehåller så mycket sorg.

Och ändå - så mycket glädje att ta fram och minnas!

Och så mycket glädje i nutiden. För livet bara fortsätter ju och det är så det måste vara.

 

KRAMAR ♥♥♥